Kirunaflingan

... har nu passerat, närmare bestämt 9 månader och 8 dagar. Idag skulle jag gå på en minneskonsert för att hedra min brors minne men som vanligt så fungerar ju inte det heller. Känns om allt detta h*lv*et*s år bara går fel. Förstår inte än än att min bror inte lever. Att han ligger ensam under jorden yta och hans hjärta klappar inte. Hans hjärta står stilla och hans kropp är stel av kyla. Även fast jag uttalar orden, skriver ner orden och verkligen försöker pränta in detta i mitt lilla huvud så går det inte in. Hur kan världen se så ut? Varför kan inte min värld få vara som den värld den alltid varit? Med alla för mig betydelsefulla människor kvar på jorden, antigen ett samtal bort eller några steg bort? Jag vill kunna ringa dig och fråga varför det blev som det blev? Jag vill inte och kan inte förstå att du är bort... du ska ju finnas här!!!

Har gjort en grym spellista och då menar jag grym i ordets rätta mening. Grym som i tortyr. För det är lite det jag sitter och gör just nu. Ger lite tortyr till mig. Lyssnar gång efter gång på den låten som spelades på din kista under svepningen och låtarna som spelades i kyrkan på din begravning. För du är älskad där du går och jag kommer hålla hårt i ditt hjärta i mitt hjärta och vilken dag som helst vill jag gärna titta in i dina ögon och se dem titta tillbaka, le!