Kirunaflingan

Tiden har passerat och givetvis har jag fortsatt med mitt liv. Trots att det gått över 1 år sedan jag var helt förtvivlad faller jag lite då och då tillbaka in i samma känsla att livet bara faller. Försöker trycka bort den klumpen som låser sig fast i min hals men då resulterar det bara i att jag inte kan andas och då får jag ännu mer i panik. Jag vet inte varför jag inte släpper men ibland är det så att man inte får sörja. Samhället tycker inte att jag ska sörja (eller att någon ska sörja). Alla blir obekväma och det ser ut som att de sitter/står på nålar så fort man nämner ett litet ord om Janne.

Det är verkligen inte enkelt. Janne dog massa år förtidigt! Han hade hela livet framför sig! Och JA, jag tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt. Jag tycker att han ska komma in genom dörren och jag vill framförallt att allt ska vara som det var. Inget ska förändras. Alla ska få leva och framförallt unga människor som inte hunnit göra det de ska göra.

Det är min bror som dog och jag kommer alltid falla tillbaka i tankar på honom och det som hänt. Jag vet att han är död och jag vet att han inte kommer tillbaka. Jag vill sörja när jag vill utan att få en konstig min. Jag vill kunna skrika av sorg för Janne är verkligen ingen jag glömt!! Saknar dig massor!!!! 

För ett år sedan tog jag mig från Luleå till Kiruna. Jag var lite tveksam till att fortsätta färden mot mamma och pappa. Tänkte att jag åker imorgon. Tänkte att är det meningen att jag ska till byn så fäljer min syster Å med. Så trist att köra själv i mörkret. Och hon gjorde det! Vi satte oss i bilen och prata om allt mellan himmel och jord. Vi  t o m prata om Janne. Hur han varit och hur han förändrats på sista tiden. Att vi sett ett lugn i han som vi inte sett förr. Han var kär!

Vi kommer till byn och hans bil står där under köksfönstret inbackad precis som alltid. Och vi säger båda att det var skoj att han också är där. Att vi det ska bli kul att umgås lite med han. Men han var inte hemma. Han hade hunnit ta skotern.

Lugn kväll med mamma och pappa. Vi fika det goda jag tagit med. T o m pappa fika. Sen God natt!....... trodde vi!

Iår hoppar vi på skotern och tar en tur... 

Hoppas ni alla har haft en underbar alla hjärtans dag!

Nu är det alltså julafton i ungefär 28 minuter till som sedan går över till juldagen. Det många glömmer är att Jesus föddes och det är därför vi firar jul. Så ni som är ateister och inte firar jul gör det då för handeln skull. Ge lite plus i kassan till dem. Eller? Jag har iaf ingen koll på det...

Har iaf haft en urmysig dag med frukost a la vår jultradition med laxmacka rätt tidigt i min smak men inte i prinsens. Sedan en stödvila och avfärd till syster för att hjälpa henne med maten. Men duktig som hon är så behövde jag bara skala en gryta med potatis... hon hade fixat köttbullar, skinka, prinskorv, rödbetssallad, mimosasallad, 4 olika sillsorter... ja, you know the rest... Middag i godan ro och den obligatoriska snapsen till sillen. Julklappsöppnande och efterrätt. Och den efterrätten var grymt god! + i kanten där!! Sedan agera jag tomte till brorsans ungar och fika hos en annan syrra och sedan baks till första syrran och glögg såklart! Prata i telefon med ännu en syrra och så hade jag hunnit med nästan hela min lilla familj under julafton...

Fast jag missa ju en. Men vi är ju i Kiruna och han ligger ju 3 meter under backen bara 13 mil härifrån så han har fått finnas i mina tankar istället. Förra året var han med L i Stockholm och gav över en uppgift till mig... som att han visste det.... att han inte skulle finnas i år. Så i år känndes det konstigt nog inte som att han inte fanns här utan som att han var med L och fira julen igen. Mina tankar finns iaf hos dig, Janne! Hoppas du har en underbar jul tillsammans med Ahkku, moster, Harry, Pricken, Sigge och alla andra som vandrat över.

Hoppas på en fortsatt trevlig jul till er alla där ute!   

Idag när jag tänker tillbaka på tiden jag fått äran att ha med min brorKÄnner jag lycka. Klart att jag just nu inte tänker på det utan att få en liten klump i halsen men jag har en massa goa minnen av han. Det finns massa roliga minnen, en massa bråkaiga minnen :), och en massa våra minnen... men idag ska jag dela med mig av ett minne av syskonkärlek kryddat lite med en beskyddarroll..  Janne försökte alltid få en glad. Blev arg och besviken på mig om jag inte berätta "hemska" saker som han skulle veta. För han skulle ju fixa till dem. Men han lyssna ååå... han satt snällt och lyssna trots att jag såg att han ville hitta ett gevär fort och få bort den "hemska" saken ur mitt liv. Han lyssna när jag sa att det "hemska" kommer få sitt straff och det är inte min sak att "fixa" nå straff åt det. Men varje gång jag nämde saken så satt han där och lyssna som att han visste att jag behövde få ur mig det för att bli strakare och få med mig något possitivt från det...... (om det nu går)....

Jag vet inte om det är julen som gör att jag gått ien grop av sorg eller om det är tiden som håller på att läka alla sår. Men det är iaf TUNGT nu!  

...passerade... och vi tillbringade den i byn där vi givetvis besökte kyrkogården. Vi tände några ljus för min bror, för ni ska veta att den lilla mannen är en enormt saknad man! Redan på vägen till byn var det tungt. Snön som låg på vägen påminnde alldeles för mycket om snön, vinter, skoter, begravning, den där morognen, vår färd till Lannavara för att identifiera honom, bankandet på äldsta bror dörr, ilskan, tårarna, sorgen, dimman...
Det blev en riktigt tung resa men efter att ha släppt lite på trycket kändes det bättre. Fast den där tunga knuten i halsen satt där hela tiden vi var i byn och den sitter där än...

Jag saknar dig!

Nu är jag i en fas här i livet som jag egentligen inte riktigt har tid med. Men har den nu kommit så har den kommit. Finns inget att göra åt det än att ta itu med det och hoppas att jag efter denna fas tar saken bättre. 
Den fas som gås igenom är hur allt var, hur allt är och vägen hit. Då menar jag när jag den hemsak morgonen den 7 mars fick mitt livs chock när mamma kom springandes ner för trappan, när jag hörde den stora snyftningen som visade sig bli en vändpunkt i mitt liv. Där och då jag inser att livet är för kort! Det gäller att ta tillvara på livet och leva det fullt ut. Ta bort allt och alla som tillför dig neagtiv energi och att se till att de som finns i mitt liv ger mig den positiva energin som ger mig kraft att ta mig genom eld och vatten. För det är väl så jag kan sammanfatta tiden hitintills. Först har det brunnit av bara den, det har verkligen varit hetta i själ och hjärta. Sedan har det kommit en kalldusch lite då och då där man liksom glömt det som hänt och väntat på att bror ska komma fram som gubben-i-lådan. Det finns inte så mycket som ändrats i mitt sätt att föröska förstå. Jag har inte fått svar på frågan och lär inte få svar på den heller. Jag har fortfarande ett stort tomt hål i mitt hjärta som gapar tomt och som suger kraft. Det är fortfarande lika jobbigt att ta sig till graven för det är fortfarande där jag inser att det är på riktigt. Jag kan fortfarande inte lyssna på 4 låtar utan att tänka på dig och det är en kamp som går inom mig varje gång jag hör dem. En kamp för att hålla tillbaka tårarna. 

Tänk på att vi lever idag. Gör inget du egenligen inte vill göra, utan gör det du vill göra IDAG för imorgon kan det vara försent. För jag tror att om Janne hade hunnit hade han tagit oss alla i sin famn och gett oss tröst och förklarat att det finn en mening. Han skulle ge oss en stor varm kram, dragit ett litet skämt, skrattat och fått oss att le.    

För man rensar väl tankarna när man gör en sådan??
Jag rensade iallafall lite av mina tankar. Det kom upp lite vad som helst. Men mest kom det upp saker om min bror. Tänk att det gått lite över 4 månader sedan han gick bort och jag får ännu samma känslor. Att en människa rycks bort gör j*kligt ont, både i kropp och själ. Det värsta är ju att repa själen och det verkar ta tid. Känner inte äns igen mig i vissa handlingar. Jag brukar inte vara bitter men det känns banne mig som jag blivit det. Bitter på detta liv.... varför ska inte vår familj få vara lyckliga? Varför ska vi bara få känna en gnutta harmoni? Och sedan slår olyckan till igen. Jag förstår det inte... Vad har vi gjort för ont här i välden för att få detta straff? 

 
Janne, jag saknar dig så det gör ont, riktigt ont...