Kirunaflingan

Idag är det dagen efter den stora, tunga dagen. Och den blev lika tung som jag hade föreställt. Fast så här en dag efter känns det som jag varit med i en film. En film utan lyckligt slut.

Igår kväll var vi till graven och blommorna var så fina. Stela av kyla men det var så vackert. Några gravljus som lyste upp i det mörka. Lite värme i det mörka...

Idag har vi åter igen varit dit och det känns ändå bra att lämna platsen för jag vet ju att han har 2 som ligger bredvid och tar han om honom. Jag tror och hoppas att både Doris och Harry vägleder dig dit du nu är. Vi lämnade en ros till er oxå. 

Jag känner bara tomhet, en enorm tomhet. Vet inte vad som ska göra att den tomheten ska fyllas....  

Eftersom du varit på obuktion i veckan fick vi ha svepning idag. Dagen var dock lång då de på begravningsbyrån skulle ringa om när typ 30-60 min innan. Dagen blev så oändligt lång och jag bara tröttare och tröttare. Skakade bara mer och mer. Och oron blev bara värre och värre. Och sedan vid middagstid kom samtalet. Ni får komma kl 16.
Åkte dit och bara på gården kände jag att det blev en stor knut i magen och jag ville bara springa och gömma mig. Inte vara där för att titta på min bortgångne bror. Stegen mot dörren kändes långa och när jag väl stod där inne kom ett lugn över mig.
Och sakta började jag inse att här står vi, familj, sambo, och vänner för att det är min bror som ligger där. Min bror!
Jag kan inte beskriva det bättre än att det känndes som en kniv stacks rakt in i mitt hjärta. Och tårarna känndes så enormt tunga. Vi spelade upp en låt från mobilen som  vi ser som en Janne-låt. Så vackert!! Sedan en psalm innan kistan då för sista gången öppnades. Ett sista farväl! Efter att ha suttit bakom locket ett tag för att samla kraft och styrka för att resa mig upp och se dig en sista gång gjorde jag det. Ett snabbt farväl med orden: vi ses snart igen! Och jag tror vi gör det! Vi ses snart igen... 

Innan jag äns har fattat vad som hänt så kommer alla formella grejer som ska göras. Kista, kläder, begravningsdatum, dödsannons, bärare, uppläsare, sånger, bilar, egna kläder, mat, gäster och det som är jobbigast just nu; framtiden.
Hur ska jag göra med min framtid? Åka till byn ihelg och skippa pluggandet till tentan på tisdag? Börja sudda i strategiboken inför tentor veckan efter? Hur ska jag orka vara ensam i Luleå?
En sak är iallafall klart, jag missar tentan i Statistik då begravningen är den dagen. För nu är det bestämt, datum för begravning. Känns skrämmande nära faktiskt. Vill inte och vet inte om jag orkar med det redan. Jag har ju inte äns förstått att han gått bort...
 
Det gör så ont och jag vill verkligen inte vara med längre!

En natt satt Janne, Lotta och jag i mammas och pappas kök. Vi  pratade om allt mellan himmel och jord men mest om kärleken. Om hur äkta kärlek är. Och om hur den kärleken visar sig. Och hur man helt appropå kommer på att på att jag är med mitt livs kärlek. Då fick jag denna dikt av Lotta:

Kärleken tränger fram,
tvärs genom allt som kallas egenskaper, begåvning, ärftlighet, anlag e t c
till den andres inre väsen där han deltar i Guds varo, d v s i kärleken
Där på djupet av den andre är jag ett med honom 

En tankeställare!

Idag gick musten ur mig. Orken rann ut genom tårna. Mardrömmen verkar aldrig ta slut. Jag vaknar inte upp och upptäcker att allt bara var en hemsk dröm. Jag börjar sakta förstå det. Jag börjar inse att livet är alldeles för kort. Att vi som finns kvar på jorden ska vara rädda om varandra. Vi ska värna om varandra. Stötta varandra. Finnas för varandra dag som natt. Det känns lång borta men, vi kommer fortsätta leva.
 
Idag satt vi hemma hos min syter. Alla samlade men ändå så spittrade. Ingen så fokuserad på det som komma skall. Alla traskar runt, sätter sig en stund, fortsätter traska och men vi är samlade. Skratt och tårar blandade. Vi är lyckligt lottade mitt i allt elände för vi har varandra. Vi är en stor sammansvetsad familj som bryr sig om varandra. Kvoten är inte fylld men vi vet att du är bland oss. Du vägleder oss på ett sätt som vi inte förstår. Ur alla våra grenar kommer en röd stark tråd. En som vi tillsammans flätar samman. Jag är så glad att ni, mamma, pappa och syskon finns för mig. Och att du Prinsen stöttar mig och finns för mig natt som dag. Ser till att jag äter, sover och finns till.

Och så vill jag tacka för alla sms, facebook-inlägg och telefonsamtal. Det värmer och stöttar en mer än ni tror. TACK!
Och jag hoppas ni finns för mig även i framtiden för jag vet vägen är lång tillbaka till livet! 

Livet går för fort! Det har redan gått 40 timmar sedan jag fick min skräckfyllda uppvaknande. 40 timmar sedan mamma kom springandes ner för trappan men den hemska fasanfyllda nyheten. Jag ville inte tro på det, jag vill inte tro på det! Jag satt där i bilen och hoppades att när vi kom fram så skulle det vara någon annan som låg där. Vägen var så oändligt lång. Och det visa sig, det var du! Det var du.....Mitt hjärta ville bara stanna.

Trots att vi fick se dig där ville jag inte förstå. Hela dagen är som en dimma!
Du skulle ju inte lämna oss redan nu. Du skulle ju stanna och ta hand om allt. Du skulle ju finnas där!

Livet är så enormt orättvist! Varför fick du inte stanna kvar? Du som var så lycklig!

När jag vaknade i fredgas var min röst borta, min hals värkte och jag förflyttade mig från sängen till soffan och där låg jag tills prinsen kom hem. Förstå vad irriterande! Fint väder för en gång skull när jag är hemma och så blir jag asförkyld.
Trotsade förkylningen i lördags och åkte skoter och grilla i typ 2,5 timmar. Fick ett litet bakslag men det var det värt.
Nu sitter jag åter hemma ensam...sjuk! Och tycker synd om mig själv :-) Tur i oturen så har vi gått igenom allt i statistiken och strategin och det enda obligatoriska denna vecka är en lab-timme på fredag som jag måste åka ner till. Är som skönt att få vara hemma en hel vecka!