Kirunaflingan

Idag gick musten ur mig. Orken rann ut genom tårna. Mardrömmen verkar aldrig ta slut. Jag vaknar inte upp och upptäcker att allt bara var en hemsk dröm. Jag börjar sakta förstå det. Jag börjar inse att livet är alldeles för kort. Att vi som finns kvar på jorden ska vara rädda om varandra. Vi ska värna om varandra. Stötta varandra. Finnas för varandra dag som natt. Det känns lång borta men, vi kommer fortsätta leva.
 
Idag satt vi hemma hos min syter. Alla samlade men ändå så spittrade. Ingen så fokuserad på det som komma skall. Alla traskar runt, sätter sig en stund, fortsätter traska och men vi är samlade. Skratt och tårar blandade. Vi är lyckligt lottade mitt i allt elände för vi har varandra. Vi är en stor sammansvetsad familj som bryr sig om varandra. Kvoten är inte fylld men vi vet att du är bland oss. Du vägleder oss på ett sätt som vi inte förstår. Ur alla våra grenar kommer en röd stark tråd. En som vi tillsammans flätar samman. Jag är så glad att ni, mamma, pappa och syskon finns för mig. Och att du Prinsen stöttar mig och finns för mig natt som dag. Ser till att jag äter, sover och finns till.

Och så vill jag tacka för alla sms, facebook-inlägg och telefonsamtal. Det värmer och stöttar en mer än ni tror. TACK!
Och jag hoppas ni finns för mig även i framtiden för jag vet vägen är lång tillbaka till livet!