Kirunaflingan

Idag har jag och M varit till byn och fixat med tv och stereo... nu ska alla få ont i öronen i kyrkan för där ska det minsann poppas med massa musik så du ska hoppa inne i din kista..... *hehehehe*
Nä, det kommer faktiskt bli riktigt fint tror jag! Jag tror du kommer vara stolt över det vi tillsammans har fixat till dig. Våran sista fina gest till våran älskade bror/ svåger/barn/morbror/farbror!
Du har försökt jävlas med oss efter vägen, det vet vi. Men jag tror det bara är så du alltid varit. Jävlas lite och i slutändan så blir allt alldeles perfekt.

På vägen tillbaka insåg jag att denna väg kommer bli så oändligt lång imorgon. Jag kommer sitta i en bil 4 bilar bort men det kommer likväl göra så oändligt ont! Har sedan i onsdags fattat galoppen lite. Tårarna rann så oändligt mycket, och det gjorde så ofantligt ont. Och stackars prinsen vet inte vad han ska göra för att trösta mig. Men jag känner att det är nära nu. Det är för nära! Jag vill inte bekräfta det jag redan vet: Att du aldrig kommer tillbaka. Vill ju ha dig här nu!
 
Du var ju min bror! Du ska ju vaka över mig och finnas för mig när helst jag behöver dig. Och jag behöver dig NU!
Jag förstår inte äns varför detta äns skulle hända. Vad är det för vits med allt så hemsk. Jag förstår inte.....