Kirunaflingan

Idag, för 2 månader vaknade jag hastigt och sekunden senare slogs jag in i en enorm chock som tog nästan 2 veckor att vakna ur. Då fick frågan varför en helt annan innebörd. Då fick min familj en annan dynamik och  någon fattades. Den som i svåra stunder fick oss att le fanns inte längre bland oss. Den saknaden som då föddes i mitt hjärta växer för varje andetag och det går inte en endaste dag som tänkarna inte faller på dig. Det behövs så lite som en färg, ett ord, en vindpust eller att solen skiner lite extra i en hundradels sekund så svävar tankarna in på dig. Den dimman som föll över oss för 2 månader sedan har inte lättat utan jag försöker sakta lära mig att leva med den. Den mardröm som då startade den tidiga lördagmorgon kommer jag aldrig väckas ur utan jag måste lära mig att leva i den. Lära mig att acceptera det som hänt och lära mig att få glädje i mitt hjärta vid tanken på dig. Inte bara le med munnen utan med hjärtat också. För det är inte med sorg jag ska tänka tillbaka på dig och de minnen vi skapat tillsammans utan med glädje. Jag är enormt tacksam att jag fick tävla med dig, tjuvröka med dig, åka skoter med dig, grilla en korv med dig, bråka med dig, skratta, busa...
Ja, jag är tacksam att jag fick finnas i ditt liv i över 30 år. För du har lämnat varma spår efter dig som idag bränner men en dag kommer värma mitt hjärta och skänka mig glädje.

Du kommer för evigt finnas i mitt hjärta storebror och jag ska finnas för dig förevigt!  

p.s  Tack Sussi för de fina bilderna!