Kirunaflingan

Det finns dagar då jag tänker mer än andra dagar. Dagar som grubblerier tar mer plats än verkligheten. Att få perspektiv av det som hänt är nog det allra svåraste. Jag har iaf svårt att få alla delar på plats. Varför reagera jag som jag gjorde? Varför tänkte jag inte på att fixa ett skyddsnät innan fallet? Varför blev det som det blev?
Jag funderar kankse lite för mycket på gårdagen än jag borde. Jag borde inse att framtiden är det som fokus ska ligga på. Eller är det bara så att mina tankar inte längre går att styra? Jag känner att jag inte vill svara på frågorna, för jag vill inte veta svaret. Jag vill helt enkel ibland bara  försvinna och låta världen vara ett enda stort svart hål som sakta kan tömmas. Tömmas på det lilla som finns kvar.