Grubblerier
Nu är jag i en fas här i livet som jag egentligen inte riktigt har tid med. Men har den nu kommit så har den kommit. Finns inget att göra åt det än att ta itu med det och hoppas att jag efter denna fas tar saken bättre.
Den fas som gås igenom är hur allt var, hur allt är och vägen hit. Då menar jag när jag den hemsak morgonen den 7 mars fick mitt livs chock när mamma kom springandes ner för trappan, när jag hörde den stora snyftningen som visade sig bli en vändpunkt i mitt liv. Där och då jag inser att livet är för kort! Det gäller att ta tillvara på livet och leva det fullt ut. Ta bort allt och alla som tillför dig neagtiv energi och att se till att de som finns i mitt liv ger mig den positiva energin som ger mig kraft att ta mig genom eld och vatten. För det är väl så jag kan sammanfatta tiden hitintills. Först har det brunnit av bara den, det har verkligen varit hetta i själ och hjärta. Sedan har det kommit en kalldusch lite då och då där man liksom glömt det som hänt och väntat på att bror ska komma fram som gubben-i-lådan. Det finns inte så mycket som ändrats i mitt sätt att föröska förstå. Jag har inte fått svar på frågan och lär inte få svar på den heller. Jag har fortfarande ett stort tomt hål i mitt hjärta som gapar tomt och som suger kraft. Det är fortfarande lika jobbigt att ta sig till graven för det är fortfarande där jag inser att det är på riktigt. Jag kan fortfarande inte lyssna på 4 låtar utan att tänka på dig och det är en kamp som går inom mig varje gång jag hör dem. En kamp för att hålla tillbaka tårarna.
Tänk på att vi lever idag. Gör inget du egenligen inte vill göra, utan gör det du vill göra IDAG för imorgon kan det vara försent. För jag tror att om Janne hade hunnit hade han tagit oss alla i sin famn och gett oss tröst och förklarat att det finn en mening. Han skulle ge oss en stor varm kram, dragit ett litet skämt, skrattat och fått oss att le.
