Memoar
Jag hade lugnt kunnat skriva en bok om mitt liv och den hade INTE blivit innehållslös. Det känns som jag gått i genom mycket dåligt men även mycket bra. Jag är 30 år och det förvånar mig inte längre när det händer något. Klart hamnar jag i chock men jag blir inte förvånad. Det är verkligen inte så att jag blivit serverad allt på ett silverfat utan livet har lite nu och då varit ett liv att kämpa sig i genom. Det handlar inte bara om att min bror som gick bort utan det finns annat tragiskt som jag inte hade velat ha med i bagaget. Jag hade bland annat gjort vad som helst för att slippa ett förhållande jag hade vid 20 års åldern, jag hade gärna varit utan påsken för 10 år sedan, jag hade gärna sluppit vara med om krcoken och jag hade mer än gärna velat ha min bror i livet.
Alla de händelserna är en del av mig idag. En del som gjort mig till den jag är. Gjort mig till den starka människa jag är idag. En som inte stannar upp för smådetaljer, för inte är materiella ting något som ger livet lycka. Det är roligt för stunden men inte får det en att le en lång tid efteråt.
Jag vill kunna tänka tillbaka på de där onda sakerna i mitt liv utan att få en klump i halsen. Jag vill tänka tillbaka på min 20 års dag med glädje, jag vill kunna tänka på påsken utan att tänka på oväder och olyckor, jag vill kunna åka förbi Hakkas utan att känna ångest och jag vill framför allt kunna åka förbi Lannavara Kyrkogård utan att titta in för att se till min bror.
Varför får vissa vara med om mycket medan andra ingenting?
Vad som kommer i framtiden vet jag inte. Det finns mycket som ändras på någon sekund så idag har jag fixat ett:
Enbart för att underlätta för dem som blir kvar... Den dag jag den resan får fara...
