Kirunaflingan

Har gått i rasande fart och redan imorgon blir det att sätta sig på tåget mot skolan. Och det känns bara tyngre och tyngre att åka dit. Har som ingen motivation alls för det. Försöker motivera mig med att det snart är sommar men det är ju ett tag kvar ändå. Ja ja det är ju bara att bita i det sura äpplet och sätta sig på tåget!

Idag är det 14 februari-alla hjärtans dag- och om 2 dagar hade Janne fyllt 39 år, för 7 dagar sedan var det 11 månader sen han dog och om bara 3 veckor är det 1 år sedan han dog. Klockan tickar alldeles för fort och tiden bara rusar iväg. Vart tog året vägen? För nog känns det som igår allt hemska hände men det känns ändå så oändligt långt bort. Ïdag kan jag med distans prata om han, jag kan relatera saker till han utan att börja gråta men blir det mer inledande diskussion då går jag. Jag vill som inte veta sanningen utan jag försöker få han att vara en filur som kankse aldrig fanns. Låter skumt men det är verkligen så skumt. Saknaden är så stor att den känns overklig. För inte tror man i sin vildaste fantasi att livet på en sekund ska ändras så här. För jag vill verkligen att alla ska finnas som de alltid funnits... nära mitt hjärta LEVANDE!!! 

Hoppas ni alla har haft en underbar alla hjärtans dag!