Kirunaflingan

Tiden har passerat och givetvis har jag fortsatt med mitt liv. Trots att det gått över 1 år sedan jag var helt förtvivlad faller jag lite då och då tillbaka in i samma känsla att livet bara faller. Försöker trycka bort den klumpen som låser sig fast i min hals men då resulterar det bara i att jag inte kan andas och då får jag ännu mer i panik. Jag vet inte varför jag inte släpper men ibland är det så att man inte får sörja. Samhället tycker inte att jag ska sörja (eller att någon ska sörja). Alla blir obekväma och det ser ut som att de sitter/står på nålar så fort man nämner ett litet ord om Janne.

Det är verkligen inte enkelt. Janne dog massa år förtidigt! Han hade hela livet framför sig! Och JA, jag tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt. Jag tycker att han ska komma in genom dörren och jag vill framförallt att allt ska vara som det var. Inget ska förändras. Alla ska få leva och framförallt unga människor som inte hunnit göra det de ska göra.

Det är min bror som dog och jag kommer alltid falla tillbaka i tankar på honom och det som hänt. Jag vet att han är död och jag vet att han inte kommer tillbaka. Jag vill sörja när jag vill utan att få en konstig min. Jag vill kunna skrika av sorg för Janne är verkligen ingen jag glömt!! Saknar dig massor!!!!