7 maj 2009
Idag, för 2 månader vaknade jag hastigt och sekunden senare slogs jag in i en enorm chock som tog nästan 2 veckor att vakna ur. Då fick frågan varför en helt annan innebörd. Då fick min familj en annan dynamik och någon fattades. Den som i svåra stunder fick oss att le fanns inte längre bland oss. Den saknaden som då föddes i mitt hjärta växer för varje andetag och det går inte en endaste dag som tänkarna inte faller på dig. Det behövs så lite som en färg, ett ord, en vindpust eller att solen skiner lite extra i en hundradels sekund så svävar tankarna in på dig. Den dimman som föll över oss för 2 månader sedan har inte lättat utan jag försöker sakta lära mig att leva med den. Den mardröm som då startade den tidiga lördagmorgon kommer jag aldrig väckas ur utan jag måste lära mig att leva i den. Lära mig att acceptera det som hänt och lära mig att få glädje i mitt hjärta vid tanken på dig. Inte bara le med munnen utan med hjärtat också. För det är inte med sorg jag ska tänka tillbaka på dig och de minnen vi skapat tillsammans utan med glädje. Jag är enormt tacksam att jag fick tävla med dig, tjuvröka med dig, åka skoter med dig, grilla en korv med dig, bråka med dig, skratta, busa... Ja, jag är tacksam att jag fick finnas i ditt liv i över 30 år. För du har lämnat varma spår efter dig som idag bränner men en dag kommer värma mitt hjärta och skänka mig glädje.
Du kommer för evigt finnas i mitt hjärta storebror och jag ska finnas för dig förevigt!
p.s Tack Sussi för de fina bilderna!
Ängel
Idag är en sådan där dag då tankarna oavbrutet går till dig. Vet inte varför men jag försöker koncentrera mig men det enda jag kommer på att tänka på är var du är just nu? Vad du gör? Ler änglarna med dig? Finns det någon som finns där för just dig? För här nere på jorden är det tomt utan dig...Jag försöker låt bli att fundera men det behöver inte vara så mycket så inser jag att du finns överallt. Det finns nästan ingen grej eller sak jag gör som inte påminner om dig. När jag gråter vet jag att du hade velat torka bort mina tårar och få mig att le. När jag bakar vet jag att du ville smaka fast det bara var en enkel kaka, När jag läser tyckte du att...... det vet jag faktiskt inte...men du blev alltid tyst. När jag bläddrar bland kanalerna på tv vet jag att du vill att jag ska stanna på sporten eller discovery. När jag kör min bil brukar jag ofta möta din bil. När jag ska sova undrar jag hur du sover nu? När livet känns tungt vill jag hellre vara du...
Snälla ge mig styrka så jag orkar vara.... Ge mig styrka så andra ska orka vara... Ge mig styrka och få mig att bli mig igen...
Åter igen sömnlöshet
Trots att jag kände mig helt slut igår vid sängdax så kom inte sömnen. Låg där och funderade över hur det hade varit OM Janne hade varit i livet. Hur jag då hade prioriterat.
Det är underligt vårat liv. Ena dagen så trampar jag på utan att äns känna något och man tycker livet är trist och meningslöst. Nu trampar jag på men är tacksam över saker som jag annars inte hade varit tacksam för. Dock känns livet menlöst ändå. För vad är det för vits att försöka få ett drägligt liv. Skaffa villa, valvo och så vidare om det ändå slutar med att någon sviker en.
Igår låg jag där i sängen och fundera på vad som hade varit och vad som kommer att bli. Tänkte på minnen som då kändes så menlösa men idag betyder så ofantligt mycket. Tänkte på hur vi varit mot varandra. Inte alltid med varandra men jag visste att Janne fanns där. Han var alltid den som ställde upp för mig när jag var låg. Han var alltid den som fixa saker när jag själv inte orka. Han var en klippa för mig! Och jag visste att han alltid skulle finnas för mig, skydda mig och ge mig det stöd jag behöver. Jag hade behövt honom NU! För det känns ibland som jag inte klarar av detta och ibland som det inte äns har hänt. Om ni någon har åkt berg- och dalbana så vet ni hur mina känslor är. En enda resa långt upp och sedan en djupdykning långt. långt ner.
JANNE, JAG SAKNAR DIG!
...??...
Begravning avklarad!
Idag är det dagen efter den stora, tunga dagen. Och den blev lika tung som jag hade föreställt. Fast så här en dag efter känns det som jag varit med i en film. En film utan lyckligt slut.
Igår kväll var vi till graven och blommorna var så fina. Stela av kyla men det var så vackert. Några gravljus som lyste upp i det mörka. Lite värme i det mörka...
Idag har vi åter igen varit dit och det känns ändå bra att lämna platsen för jag vet ju att han har 2 som ligger bredvid och tar han om honom. Jag tror och hoppas att både Doris och Harry vägleder dig dit du nu är. Vi lämnade en ros till er oxå.
Jag känner bara tomhet, en enorm tomhet. Vet inte vad som ska göra att den tomheten ska fyllas....
Riggat och Klart!
Idag har jag och M varit till byn och fixat med tv och stereo... nu ska alla få ont i öronen i kyrkan för där ska det minsann poppas med massa musik så du ska hoppa inne i din kista..... *hehehehe*Nä, det kommer faktiskt bli riktigt fint tror jag! Jag tror du kommer vara stolt över det vi tillsammans har fixat till dig. Våran sista fina gest till våran älskade bror/ svåger/barn/morbror/farbror!
Du har försökt jävlas med oss efter vägen, det vet vi. Men jag tror det bara är så du alltid varit. Jävlas lite och i slutändan så blir allt alldeles perfekt.
På vägen tillbaka insåg jag att denna väg kommer bli så oändligt lång imorgon. Jag kommer sitta i en bil 4 bilar bort men det kommer likväl göra så oändligt ont! Har sedan i onsdags fattat galoppen lite. Tårarna rann så oändligt mycket, och det gjorde så ofantligt ont. Och stackars prinsen vet inte vad han ska göra för att trösta mig. Men jag känner att det är nära nu. Det är för nära! Jag vill inte bekräfta det jag redan vet: Att du aldrig kommer tillbaka. Vill ju ha dig här nu!
Du var ju min bror! Du ska ju vaka över mig och finnas för mig när helst jag behöver dig. Och jag behöver dig NU!
Jag förstår inte äns varför detta äns skulle hända. Vad är det för vits med allt så hemsk. Jag förstår inte.....
2 veckors saknad!
Idag är det 2 veckors sedan Janne lämnade oss. 2 veckor som känns som en evighet. 2 veckor av en verklighet som känns enormt overklig! Förstår inte att han har lämnat oss och gått vidare till andra sidan. Men jag tror inte han har lämnat oss utan är mitt ibland oss och undrar varför detta hände nu? För det måste även han undra; varför hände detta just nu?
Det enda jag önskar just nu är att han ska kommer tillbaka: JAG BEHÖVER MIN STOREBROR!!! Jag behöver veta att han finns när jag behöver honom, när jag behöver komma till han för att bara vara, eller bara för att jag helt enkelt behöver Janne för att känna mig hel! Lika mycket som jag behöver resten av min familj för att känna mig hel....
DET FATTAS EN BIT!!!
Ångest
Igår planerade vi lite kring begravningen och det kommer nog bli väldigt vackert. Känns ännu konstigare att sitta med en präst och prata kring Janne och hans liv, bestämma psalmer o s v. Allt känns så overkligt, som att det händer i en gammal tv-såpa... som att allt går i repris fast vi inte äns gjort detta tidigare. Konstigt!!
Inatt har jag och Janne kört massa skoter. Tävlade tillsammans i stafett..... ville inte vakna!
7 dagar sedan...
Svepning
Eftersom du varit på obuktion i veckan fick vi ha svepning idag. Dagen var dock lång då de på begravningsbyrån skulle ringa om när typ 30-60 min innan. Dagen blev så oändligt lång och jag bara tröttare och tröttare. Skakade bara mer och mer. Och oron blev bara värre och värre. Och sedan vid middagstid kom samtalet. Ni får komma kl 16.
Åkte dit och bara på gården kände jag att det blev en stor knut i magen och jag ville bara springa och gömma mig. Inte vara där för att titta på min bortgångne bror. Stegen mot dörren kändes långa och när jag väl stod där inne kom ett lugn över mig.
Och sakta började jag inse att här står vi, familj, sambo, och vänner för att det är min bror som ligger där. Min bror!
Jag kan inte beskriva det bättre än att det känndes som en kniv stacks rakt in i mitt hjärta. Och tårarna känndes så enormt tunga. Vi spelade upp en låt från mobilen som vi ser som en Janne-låt. Så vackert!! Sedan en psalm innan kistan då för sista gången öppnades. Ett sista farväl! Efter att ha suttit bakom locket ett tag för att samla kraft och styrka för att resa mig upp och se dig en sista gång gjorde jag det. Ett snabbt farväl med orden: vi ses snart igen! Och jag tror vi gör det! Vi ses snart igen...
Jobbiga beslut
Innan jag äns har fattat vad som hänt så kommer alla formella grejer som ska göras. Kista, kläder, begravningsdatum, dödsannons, bärare, uppläsare, sånger, bilar, egna kläder, mat, gäster och det som är jobbigast just nu; framtiden.
Hur ska jag göra med min framtid? Åka till byn ihelg och skippa pluggandet till tentan på tisdag? Börja sudda i strategiboken inför tentor veckan efter? Hur ska jag orka vara ensam i Luleå?
En sak är iallafall klart, jag missar tentan i Statistik då begravningen är den dagen. För nu är det bestämt, datum för begravning. Känns skrämmande nära faktiskt. Vill inte och vet inte om jag orkar med det redan. Jag har ju inte äns förstått att han gått bort...
Det gör så ont och jag vill verkligen inte vara med längre!
7 mars 2009
Det är dagen då en del av mig dog och lämnade ett stort tomrum efter sig. Ett tomrum som gör så ofattbart ont. Ett tomrum som trots all gråt inte blir mindre.Är det verkligen meningen att jag för evigt ska känna så här?
I halsen växer en stor rund sak som snart gör så jag inte kan andas. Jag försöker verkligen släppa fram all gråt men det är något som står ivägen. Tror det är hoppet. Hoppet som säger att en dag kankse mobilen ringer och det är du. Du som vill snacka lite om ditt och datt. Så som du brukade göra. Jag vill verkligen inte tro att detta är sant.
Fast jag vet att det är det! :(
Samtal
En natt satt Janne, Lotta och jag i mammas och pappas kök. Vi pratade om allt mellan himmel och jord men mest om kärleken. Om hur äkta kärlek är. Och om hur den kärleken visar sig. Och hur man helt appropå kommer på att på att jag är med mitt livs kärlek. Då fick jag denna dikt av Lotta:
Kärleken tränger fram,
tvärs genom allt som kallas egenskaper, begåvning, ärftlighet, anlag e t c
till den andres inre väsen där han deltar i Guds varo, d v s i kärleken
Där på djupet av den andre är jag ett med honom
En tankeställare!
Till dig Janne
bortdomnad
Idag gick musten ur mig. Orken rann ut genom tårna. Mardrömmen verkar aldrig ta slut. Jag vaknar inte upp och upptäcker att allt bara var en hemsk dröm. Jag börjar sakta förstå det. Jag börjar inse att livet är alldeles för kort. Att vi som finns kvar på jorden ska vara rädda om varandra. Vi ska värna om varandra. Stötta varandra. Finnas för varandra dag som natt. Det känns lång borta men, vi kommer fortsätta leva.
Idag satt vi hemma hos min syter. Alla samlade men ändå så spittrade. Ingen så fokuserad på det som komma skall. Alla traskar runt, sätter sig en stund, fortsätter traska och men vi är samlade. Skratt och tårar blandade. Vi är lyckligt lottade mitt i allt elände för vi har varandra. Vi är en stor sammansvetsad familj som bryr sig om varandra. Kvoten är inte fylld men vi vet att du är bland oss. Du vägleder oss på ett sätt som vi inte förstår. Ur alla våra grenar kommer en röd stark tråd. En som vi tillsammans flätar samman. Jag är så glad att ni, mamma, pappa och syskon finns för mig. Och att du Prinsen stöttar mig och finns för mig natt som dag. Ser till att jag äter, sover och finns till.
Och så vill jag tacka för alla sms, facebook-inlägg och telefonsamtal. Det värmer och stöttar en mer än ni tror. TACK!
Och jag hoppas ni finns för mig även i framtiden för jag vet vägen är lång tillbaka till livet!
Tankar
Livet går för fort! Det har redan gått 40 timmar sedan jag fick min skräckfyllda uppvaknande. 40 timmar sedan mamma kom springandes ner för trappan men den hemska fasanfyllda nyheten. Jag ville inte tro på det, jag vill inte tro på det! Jag satt där i bilen och hoppades att när vi kom fram så skulle det vara någon annan som låg där. Vägen var så oändligt lång. Och det visa sig, det var du! Det var du.....Mitt hjärta ville bara stanna.
Trots att vi fick se dig där ville jag inte förstå. Hela dagen är som en dimma!
Du skulle ju inte lämna oss redan nu. Du skulle ju stanna och ta hand om allt. Du skulle ju finnas där!
Livet är så enormt orättvist! Varför fick du inte stanna kvar? Du som var så lycklig!
Hjärtat brast!
Livet tog en helt oväntad vändning. På en sekund förvadlades livet til en mörk skugga. En sekund känns om 1000 år. Om jag bara kunde........Om jag bara kunde........ om jag bara kunde........vakna upp och inse att detta var en dröm.
Tack för allt min älskade bror, du fanns för oss osm beskyddare, som glädjespridare, som ja......
Kom tillbaka!
JAg hoppas och ber att du har det bättre där du nu är! Fast kan du hade det bättre?
Sov och dröm de finaste och underbaraste drömmar i all evighet!
Jag älskar dig och du kommer föralltid och förevigt finnas i mitt hjärta!
Detta fotot är taget på min 30 års fest!
Den sista festen som vi ALLA syskon var samlade på.
Fast du finns nog omkring oss idag och för all framtid!
